Tandvårdens struktur

Tandvård i Sverige är beroende av omvärlden, både i förhållande till tandvård i ett internationellt perspektiv som till faktorer inom landet. Dessa förhållanden styr de strukturer tandvården följer, vilka Tjänstetandläkarna kan påverka i olika sammanhang.

Vårdgivarstruktur i förändring

Landets vårdgivarstruktur genomgår en övergripande förändring och det kan inte längre sägas att, som det tidigare varit, tandvård bedrivs av folktandvård och enskilda privata kliniker. Inom folktandvården har verksamheten koncentrerats till färre, men större enheter och inom den enskilda sektorn finns numera flera stora tandvårdsföretag eller kedjor där tandläkarna är anställda. Vi anser att det är positivt att tandvård bedrivs i organisationer med olika inriktning och olika storlek, så länge vårdgivarna har resurser att bedriva en långsiktig verksamhetsutveckling.

Strukturförändringen betyder att både antalet arbetsgivare och antalet anställda tandläkare ökar. För arbetstagaren blir det lättare att byta arbetsgivare och rörligheten bland tandläkarna kommer att tillta. Även denna utveckling är övervägande positiv eftersom möjligheterna för den enskilda individen att hitta rätt i tillvaron ökar.

Balans mellan allmäntandvård och specialisttandvård

Den största delen av befolkningens behov av tandvård bör tillgodoses genom den allmänna tandvården. Utöver detta är det viktigt att det finns en specialisttandvård som kan tillgodose särskilda behov och även utgöra en resurs för den kompetensutveckling som behövs inom allmäntandvården. Antalet specialister och antalet områden inom specialisttandvården måste anpassas efter detta. Under senare år har det rått balans, men det kommer att förändras framöver då ålderskurvan inom specialisterna pekar på stora pensionsavgångar. Föreningen bevakar specialistutbildningen och att antalet utbildningsplatser anpassas efter det kommande behovet.

Antalet tandläkare

Tillgången på tandläkare sjunker men tillgången på verksamma tandläkare minskar ännu mer. Det innebär att det finns potentiell arbetskraft som inte utnyttjas och om alla tandläkare bestämde sig för att arbeta heltid skulle tillgången på tandläkare öka med över 30 procent. Detta är i sig inte realistiskt men det visar att framtidsprognosen för tillgången på tandläkare är komplex. Dessutom är enbart två tredjedelar av tandläkarna med legitimation utfärdad i Sverige verksamma i landet och många planerar att återvända. Därför förordar vi att förändringar i utbildningsvolymen justeras med försiktighet och om det behövs ska det i så fall ske i små steg.

Tandläkarens ansvar

Med legitimationen följer ofta ett större ansvar än för anställda i allmänhet. En tandläkare som delegerar uppgifter är fortfarande ansvarig för vården som ges. Det genomsnittliga antalet patienter per tandläkare växer eftersom antalet verksamma tandläkare minskar samtidigt som befolkningen ökar. Det innebär att tandläkarna måste delegera fler uppgifter och enskilda behandlare tar i allt högre grad hjälp av andra yrkesgrupper. Tjänstetandläkarna bevakar förutsättningarna för arbetsfördelningen och verkar för att det inte ska råda tvekan om hur ansvarsförhållandena ser ut. Delegeringen måste ske under former som tandläkaren känner sig trygg med.