Staten måste följa EU:s mödraskyddsdirektiv
En dom i AD slår fast att lagstiftaren har implementerat EU:s mödraskyddsdirektiv på ett felaktigt sätt. SKR, Sobona och facken i kommun- och regionsektorn hemställer om att regeringen ändrar regelverket.
Arbetsdomstolen har prövat om två gravida lärare hade rätt till full lön under den tid då de var förbjudna att arbeta på grund av hälsorisker under Covid-19-pandemin. Genom AD:s dom har det slagits fast att lagstiftaren har implementerat mödraskyddsdirektivet felaktigt.
"Gravida arbetstagare riskerar att få för låg ersättning från staten, samtidigt som arbetsgivare tvingas ta ökade kostnader – trots att alla parter har följt lagen. Staten behöver se över regelverket så att både arbetstagare och arbetsgivare får den trygghet och förutsägbarhet de har rätt till", säger Mats Eriksson, ordförande för AkademikerAlliansens förhandlingdelegation.
Under pandemin följde arbetsgivare i kommuner och regioner svensk lagstiftning och reglerna i föräldraledighetslagen och betalade därmed inte lön till arbetstagarna under den tid då de var förbjudna att arbeta. Arbetstagarna fick i stället graviditetspenning från Försäkringskassan, vilket innebar en lägre ersättning. En ersättning som dessutom gav lägre inkomster än den nivå som gäller för andra grupper med ofrivillig tjänstledighet som exempelvis sjukskrivna.
Parterna har träffat en överenskommelse om hur arbetsgivarna ska hantera ersättningen till de medarbetare som tidigare har förbjudits att arbeta på grund av risker i arbetsmiljön. Staten bör, tills en tillfredsställande lagstiftning finns på plats, kompensera arbetsgivare för de kostnader som uppstår för att tillgodose att gravida får det inkomstskydd de har rätt till enligt mödraskyddsdirektivet.
Fakta
Parterna som står bakom hemställan är Sveriges Kommuner och Regioner, Sobona samt Kommunal, Allmän kommunal verksamhet, Vårdförbundet, Sveriges Lärare, Sveriges läkarförbund och AkademikerAlliansen.
Arbetsdomstolen fann att artikel 11.1 i EU:s mödraskyddsdirektiv innebär att arbetstagarna har rätt till ersättning motsvarande full lön och att bestämmelsen ska anses ha direkt effekt gentemot kommunerna. Det trots att Sverige har valt att genomföra bestämmelsen genom en statlig ersättning, graviditetspenning inom ramen för socialförsäkringen. Kommunerna blev därför skyldiga att betala lön till de båda arbetstagarna motsvarande mellanskillnaden mellan graviditetspenningen och full lön. Kommunerna blev också skyldiga att betala diskrimineringsersättning, som dock jämkades till två tredjedelar eftersom kommunerna hade följt det svenska regelverket och fick anses ha agerat i god tro.