Hur bestämmer vi- egentligen?

Med mångårig erfarenhet av att vara anställd och av livet i övrigt kan jag konstatera att det finns många gemensamma nämnare i både arbets- och privatliv avseende medinflytande. I mitt fackliga värv har jag till stor del ägnat mig åt att förhandla. I det privata livet kan jag notera att där har det också ägnats mycket tid åt förhandling. Som förälder har jag kunnat konstatera att många tunga förhandlingar har förts med ivriga barn. Lördagsgodis på en vanlig tisdag är en förhandling som avslutats med förlust för det lilla barnet men ibland har barnet, efter tillräckligt väl framförda argument, kunnat få sin vilja igenom. Ibland har vi kompromissat oss fram till en lösning som bägge kunnat känna sig nöjda med.

Som anställda har vi också en relation till vår arbetsgivare och min utgångspunkt är att både arbetsgivare och anställda vill att den ska vara bra. I ett anställningsförhållande finns det lagar, föreskrifter, avtal och andra regelverk om vad som gäller liksom förväntningar i både stort som smått. Många gånger kan samtal och dialog vara tillräckligt för att få allt att fungera på arbetsplatsen men i andra situationer kan det vara värdefullt att ha ett skriftligt underlag att falla tillbaka på.

Som anställda är vi en kugge i hjulet men ska ändå ha ett individuellt inflytande. Maskinen består ju som bekant av flera olika kuggar och det är som anställd inte heller alltid lätt att veta åt vilket håll jag ska dra för att det ska bli bra. Hur mycket avkall ska jag göra från mina behov och preferenser för att det ska vara bra i det stora hela? Ibland ställs individ mot organisation och system. Ibland kan det vara dynamiskt men det kan också bli problem om individen ska inordna sig för mycket eller för lite. Var läggs det gyllene snittet för att verksamhetens behov ska tillgodoses på bästa sätt och med en personal som trivs och presterar på bästa sätt? Eftersom det många gånger inte rör sig om helt enkel matematik kan det allt som oftast finnas en oenighet om var snittet ska läggas.